Idag har jag huvudvärk och känner mig illa berörd av gårdagen. Den började med att vår japanske kamphund Ito tog sig in i huset och åt upp min katt Alices små kattungar som bara hunnit bli 4 dagar gamla. Alice gick omkring hela dagen med ett hjärtskärande mjauande och letade efter sina små knyten under mattor och filtar, i köksskåpen och bakom duschdraperiet. Huset var ett begravningskapell, det låg en tung och ledsam hätta över alla utrymmen.
Så på eftermiddagen ringde en av de äldre barnhemsflickorna till mig och berättade att hon behövde prata. För ett par månader sedan flyttade hon ut från barnhemmet och in i ett litet rum ovanpå en restaurang på vilken hon arbetar 8 timmar om dagen för 150 kronor i månaden. Personalen på barnhemmet försökte under månader att hålla henne kvar, övertala henne om de möjligheter det innebar för henne att få bo på barnhemmet, vara en familjemedlem, få guidning ut i livet etc. Men flickan hade bestämt sig och lämnade sina styvföräldrar och syskon utan att säga hejdå. Tonåren är jobbiga, särskilt för de utan föräldrar och när jag kom till henne igårkväll klockan åtta var hon ledsen och villrådig, ville både komma tillbaka till barnhemmet och stanna på restaurangen. Hur ska en liten flicka på 15 år kunna ta ett så stort beslut själv? Vi pratade i timmar, om hennes framtid, hennes drömmar, om familjen på barnhemmet som fortfarande tycker om henne och vill att hon ska komma tillbaka. Hon kapitulerade och blev stark igen, om vartannat. Jag var tungsint i bilen hem, uppgiven efter dagens bekymmer.
Idag ser jag på Alice som fortfarande letar efter sina små och tänker på vilken viktig symbolik barnhemmets nya namn “Herdens hjärta” har. Flickan är på många sätt ett vilset lamm och det är barnhemmets uppgift att aldrig sluta söka efter henne, alltid vilja bära henne hem.
