folkförsamlingen oenig -befolkningen fruktar inbördeskrig

Den stora folkförsamlingen bestående av 255 folkvalda representanter har som syfte att skriva om landets grundlag. Trots att arbetet har pågått sedan 6 augusti i år har församlingen ännu inte lyckats komma överens om dess interna regelverk och på grund av detta fortfarande inte kunnat gå vidare till omarbetningen/analysen av grundlagens artiklar. Partierna har fastnat i heta diskussioner huruvida beslut inom församlingen ska tas med absolut majoritet eller om det ska krävas två tredjedelar av rösterna för att ett beslut ska gå igenom.

Eftersom regeringspartiet MAS redan har absolut majoritet i folkförsamlingen och eftersom det i den nuvarande grundlagen står skrivet att grundlagsartiklar kan skrivas om endast med två tredjedelar av rösterna i en folkvald församling tycker oppositionspartierna att det är självklart att två tredjedelar av rösterna måste tillämpas. Regeringspartiet MAS däremot tycker att det ska räcka med absolut majoritet för att skriva om artiklarna och menar att det i annat fall kommer att ta för lång tid att bearbeta samtliga ariklar. De går dock med på att det slutgiltiga lagförslaget måste godkännas med två tredjedelar av rösterna i folkförsamlingen innan det förs vidare till en allmän folkomröstning om huruvida förslaget ska godkännas som ny grundlag eller inte.

Oppositionspartierna protesterar högljutt och representanter i folkförsamlingen tillhörande partiet UN (Unidad Nacional) har till och med lagt sig med liggunderlag och filtar inne i folkförsamlingens huvudlokal i Sucre och bestämt sig för att hungerstrejka tills de får sin vilja igenom. Protestmarscher genomförs i samtliga stora städer för att visa samtycke med oppositionspartierna som menar att allt annat än två tredjedelar är en odemokratisk utgång i denna tvist.

Folkförsamlingens splittring och dess oförmåga att påbörja sitt arbete sprider oro i hela landet. Bolivianer av alla samhällsklasser fruktar att om den lagstiftande folkförsamlingen inte kommer överens kan inbördeskrig bryta ut till följd av de stora meningsskillnaderna mellan olika klasser och folkgrupper.

folkförsamlingens arbete fortfarande avbrutet

Folkförsamlingen (Asamblea constituyente) som bildades den 6 augusti 2006 med uppgiften att skriva om grundlagen, har mer än ett år sedan första mötet ännu inte kunnat enas om en enda artikel. Meningsskillnaderna mellan de olika partirepresentanterna i församlingen har lett till flera konfrontationer mellan anhängare av de olika partierna. Den 15 augusti i år beslutade regeringen att avbryta församlingens arbete på grund av säkerhetsskäl.

Den första stora konflikten mellan partirepresentanterna gällde omröstningsprincipen i församlingen (läs tidigare artikel). Konfliktens intensitet skapade ett oroligt klimat i hela landet. När sedan Cochabambas guvernör Manfred Reyes Villa höll ett tal i januari där han uppmanade till att stödja Santa Cruz självständighet och att försöka sträva efter detsamma i Cochabamba krävde en stor grupp åhörare guvernörens avgång. Enligt dessa hade han öppet talat emot regeringens enande linje, och för en ökad splittring av landet. Kravet på Reyes Villas avgång ledde till våldsamma demonstrationer i Cochabamba där anhängare av regeringspartiet MAS, kokaodlare och bönder tågade in till staden, blockerade dess huvudgator och satte eld på guvernörshuset.

Den pågående konflikten i folkförsamlingen gjorde det möjligen lättare för cochabambabor att välja sida. Anhängare av oppositionspartierna gick härefter också ut på gatorna och försvarade Reyes Villa och den demokrati han symboliserade. Sammandrabbningarna blev våldsamma och krävde tre dödsoffer och hundratals skadade.

Manfred Reyes Villa tog tillbaka det han sagt och valde, med regeringens stöd, att stanna kvar vid guvernörsposten tills nästa demokratiska omval.

Några månader efter att våldsamheterna lagt sig kom nästa utmaning för regering och folkförsamling när oppositionspartierna krävde att huvudstaden skulle byta säte från La Paz till Sucre. Detta krav ledde återigen till stora demonstrationer och sammandrabbningar mellan de två blocken i folkförsamlingen och i övriga landet. I Sucre gick universitetsstudenter till attack mot församlingsrepresentanter och journalister och flera byggnader vandaliserades.

Denna nya hotbild för församlingens deltagare gjorde att regeringen den 15 augusti i år valde att avbryta folkförsamlingens arbete till dess att stämningen i landet blivit lugnare.

För närvarande håller en särskild regeringskommitté på att försöka lösa de mest akuta meningsskillnaderna mellan landets olika grupper och folkförsamlingens arbete hoppas kunna komma igång igen den 22 oktober.

nytt ansikte av fattigdomen

Under de senaste månaderna har jag råkat ut för en rad otrevliga händelser som jag fortfarande försöker bearbeta och förstå. I slutet av augusti blev jag stämd av två tidigare medarbetare som menade att jag, som ansvarig för deras anställning inte betalat tillräcklig lön, inte ansvarat för sjukförsäkringsavgifter och pensionsomkostnader samt inte gett dem tillräckligt med ledig tid under deras anställning. I själva verket var dessa två medarbetare inte mina anställda, utan två personer som liksom jag ville starta upp ett hjälpprojekt i vilket hemlösa barn kunde få en ny chans i livet (idén som ledde till öppnandet av barnhemmet Casa Petirrojo, nu Corazón del pastor). Vi startade projektet tillsammans och hade inte utsett varken chef eller gruppledare, arbetade på en horisontell basis där alla fick vara med och bestämma lika mycket. Skillnaden mellan oss var att de arbetade direkt med barnen och jag arbetade mot faddrar och gåvogivare för att dra in pengar till projektet. En annan skillnad var förstås att de fick ekonomisk ersättning varje månad medan jag arbetade idéellt.

När organisationen Niños con Valor tog över ansvaret för barnhemmet fick jag själv en allt mindre roll och mina medarbetare fortsatte arbeta tillsammans med den nya organisationen. Eftersom den ekonomiska situationen blev stabilare i och med att den nya organisationen tog över “anställdes” mina tidigare medarbetare med kontrakt och heltidslön, försäkring och pension inräknat. De tackade mig för det arbete jag lagt ner för projektet och jag tackade dem och vi sågs nu mindre än förr.

Fyra månader senare kom Evo Morales ut med en ny arbetslag som stärkte positionerna för arbetarna runt om i landet och höjde anställningskraven hos arbetsgivaren. Denna lag gör det nu lättare för arbetarna att kräva sina rättigheter. I och med detta bestämde sig mina tidigare medarbetare för att sluta arbeta på barnhemmet och för att samtidigt stämma -mig- för den tid vi samarbetat. Jag fick möta dem båda två på arbetsministeriet och inför förhandlingsfunktionärer lyssna på hur de ljög rakt i ansiktet på mig. Ljög för att försöka få ersättning för en tid de “lidit”, “arbetat som slavar för mig” och “knappt haft mat för dagen”. Jag kunde inte tro mina öron. Det var för mig fullkomligt absurt hur två människor som varit mina vänner i nästan två år, så kallt kunde vända mig ryggen och systematiskt utnyttja lagen till deras fördel.

Senast i mars hade jag lett en insamling för att betala en av medarbetarnas sjukhuskostnader, när hon så olyckligt blev svårt sjuk. Insamlingen gick bra och hela kostnaden betalades. Nu satt de här inför arbetsministeriet och hävdade att de hade varit tvungna att betala allting själva, ur egen ficka och att de ville ha ersättning för varje spenderad krona.

Rättvisan i Bolivia är uppenbarligen inte samma rättvisa som i Sverige. Här i Bolivia kan beslutsfattare välja att inte bry sig om kvitton, tidigare skrivna dokument, “motståndarens” motiv och bevis för motsatsen och det finns ingen instans där du på ett riktigt sätt kan överklaga ett felaktigt beslut. Som vit är det också lätt att bli väldigt diskriminerad. På arbetsministeriet fick jag känslan av att beslutsfattarna tänkte: “Jaha, hon är vit, hon måste ha pengar, de här stackars arbetarna är dessutom mörka i hudfärgen, har sina rötter bland ursprungsbefolkningen, de måste ha rätt och kolonisatören här fel”. Så fort gick det för arbetsministeriet att skriva ett dokument där jag var tvungen att betala 10870 kronor till mina tidigare medarbetare och om inte, skulle frågan gå vidare till rättegång.

Jag kontaktade naturligtvis advokater och rådgivare som alla sa detsamma “I denna känsliga tid, med denna nya lag, med den nya vågen av självförtroende hos ursprungsbefolkningen är det mest sannolikt att du, efter fyra-fem års rättegång förlorar och inte bara måste betala de 10 000 kronorna utan även måste stå för dina rättegångskostnader och för 10% av dina motståndares rättegångskostnader.” Läget var hopplöst. Jag försökte prata med mina tidigare medarbetare, men de ville inte prata med mej, kvinnan bara grät och fick inte ur sig ett ord och mannen var stenhård.

Jag lät konflikten dra ut ungefär två månader, med tre olika möten på arbetsministeriet, många olika advokatbesök, försök att visa på kvitton där jag hjälpt till med både sjukhuskostnader och mediciner, fast jag egentligen inte hade någon skyldighet till det. Jag försökte förklara vår arbetssituation, att jag också arbetat, att det inte fanns något anställningskontrakt, varken där jag anställde dem eller där de anställde mig, utan där vi arbetat tillsammans, på samma nivå, för samma mål. Ingenting hjälpte och för att inte dras in i en långdragen, dyr rättegång, betalade jag -med medmänniskors hjälp- de 10870 kronorna.

När de tog emot betalningen tog de min hand och bad om ursäkt och förklarade att de varit tvungna att göra på detta sätt för att de inte hade något arbete, för att de inte visste hur de skulle försörja sina barn och sig själva. De bad om förlåtelse och ville att vi skulle vara vänner.

Jag försöker fortfarande förstå vikten av vad de gjorde mot mig. Hur till synes lätt det var för dem att ljuga och bedra för ekonomisk vinning. Hur det var viktigare för dem att utnyttja ett system som de såg kunde ge dem rätt än att förvalta vår vänskap. Händelsen har gett mig ett nytt perspektiv på den nya situationen i Evos land, på de fördelar som för första gången ges till ursprungsbefolkningen och på hur dessa fördelar systematiskt missbrukas.

rodolfo flyttar

Förra veckan bestämde sig barnhemmets äldsta barn, Rodolfo, för att flytta hem till sin storebror och hjälpa till att ta hand om sina syskonbarn. Beslutet kom hastigt efter att Rodolfos syster ringt och berättat att hon flyttat till Spanien och lämnat sin barn, 6 och 9 år gamla, ensamma med Rodolfos storebror. Hon behövde Rodolfos hjälp att se efter barnen eftersom storebrorsan jobbar hela dagen. Rodolfo kände sig tvingad att ta sitt ansvar och trots att vi på barnhemmet försökte få honom att inse svårigheten att som ung pojke som fortfarande går högstadiet ta på sig föräldraansvaret för två små barn var han bestämd och hans storebror kom och hämtade honom samma dag som han berättade om det för oss.

Jag har känt Rodolfo sedan år 2001 då han först flyttade in på barnhemmet Valle Hermoso där jag arbetade förut. Jag har sett honom förändras, växa, öppna sig och succesivt få tillit till andra människor. För mig var det oerhört trist att höra honom säga hejdå till alla sina “syskon” på barnhemmet. Han grät när han tackade mig, Betty och Alfredo för all hjälp under dessa år och när han bad mig hälsa till alla i Sverige som stöttat honom ekonomiskt. Hela veckan sedan han flyttade har känts underlig, jag är orolig över hur han mår, hur det ska gå för honom och samtidigt som jag vet att det är en oundviklig händelse, den att han flyttar -han har trots allt blivit 18 år gammal- känner jag sorg över att dagen var tvungen att komma nu och inte om en månad eller om ett år.

Från barnhemmets sida är intentionen att fortsätta hjälpa Rodolfo, att utarbeta en ekonomisk plan för framtiden, att uppmuntra honom att komma och tala med barnhemspsykologen sista fredagen i varje månad och att besöka oss så ofta han vill. Gällande det svenska fadderstödet till Rodolfo hoppas jag kunna fortsätta förmedla det men inte utan uppföljning. Ska de kommande månaderna utarbeta en lösning för hur vi kan fortsätta ekonomiskt sett, kanske är detta en möjlighet för er faddrar att få en mer personlig kontakt med Rodolfo genom brevskrivning eller andra sätt. Nu när han kommer att bo själv behöver han mer än någonsin veta att det finns människor som bryr sig om honom.

Orinoca-manifestet

För första gången i Bolivias historia har ett politiskt parti inom sex månader vunnit två på varandra följande val, och detta med absolut majoritet. I detta fall handlar det dessutom om en nationell, populistisk, vänsterorienterad ursprungsrörelse. En medveten rörelse som förlitar sig på mobilisering och social debatt och inte på uppviglande löften. Röstmajoriteten tillät oss att under dessa sex månader gå framåt i konstruktionen av ett nytt statsskick och ett nytt utvecklingsprojekt som lämnar den förtryckande neoliberalismen bakom sig.

Nu står vi inför utmaningarna att materialisera förändringarna i den konstituerande folkförsamlingen, att möta de uppsatta målen i den Nationella Utvecklingsplanen, att skapa en ny social pakt mellan landets olika regioner och sociala klasser och att inlemma samtliga bolivianer i ett liv fyllt med arbete, välmående och värdighet.

På samma sätt som med naturgasen och oljan bör vi fortsätta återvinna alla våra naturresurser för att industrialisera dem till förmån för alla bolivianer och bryta beroendet till imperialistiska centrum som har fördömt oss till att endast exportera råvaror.

Bara en ekonomiskt oberoende modell och politisk självständighet kan möjliggöra social rättvisa och en dekolonisering av staten, något som sociala rörelser har kämpat för genom landets hela historia.

Från första dagen har vår regering styrt till förmån för folket och inte för transnationella företag eller andra ickestatliga organisationer, inte för internationella banker och än mindre för internationella maktcentra som de andra neoliberala regeringarna vi haft har varit vana att lyda.

Varje steg vår regering tar vill verka för att integrera en nationell majoritet i ett projekt som ska återföda fosterlandet. Vi vill nå detta mål med hjälp av total yttrandefrihet och demokrati. Varje ärlig och fosterländsk bolivian har sin plats i denna demokratiska och kulturella revolution som skriver Bolivias nya historia.

Endast några minoritetsgrupper som försöker behålla sina privilegier är emot att Bolivia förändras. Men vårt projekt bildas för alla urspungsfolk och latinamerikanska sociala rörelser, och i ett regionalt integrerat sammanhang har Bolivia för första gången en nyckelroll.

Efter endast sex månader av revolutionära förändringar kan vi påstå att det är en stolthet att kalla sig bolivian för Bolivia är respekterat. Det är upp till oss att se till att vårt land inte går bakåt.

Evo Morales Ayma

Originaltexten på spanska finns att läsa här

Evo Morales och Bolivias socialistiska regering utvärderar sitt halvår vid makten

Regeringspartiet Movimiento Al Socialismo (rörelsen för socialism) har efter sitt första halvår vid makten lyckats minska det allmänna missnöje som rått bland den bolivianska majoriteten; ursprungsbefolkningen. Under sin tid vid makten har MAS mött de krav som de sociala rörelserna under flera års tid har ställt på tidigare regeringar, nämligen att nationalisera landets naturgas och låta folket välja representanter till en konstituerande församling med syfte att omarbeta landets grundlag.

Evo Morales vann presidentvalet i december 2005 och är Bolivias förste president från ursprungsbefolkningen. Valdeltagandet var rekordhögt, av de röstberättigande personerna med aktuella ID-handlingar gick 84% och röstade. Trots att USAs regering smutskastat Morales, kallat honom knarkhandlare och terrorist och hotat med att minska biståndet till Bolivia ifall Morales kom till makten, röstade bolivianerna som de ville och Morales fick nästan 54% av rösterna. Så här ett halvår efter sitt tillträde som president råder lugn bland största delen av befolkningen och förhoppningarna om fortsatta förbättringar är stora.

Förutom att de största kraven från sociala rörelser runt om i landet har uppfyllts visar även Bolivias ekonomi tecken på stabilitet. Det är främst nationaliseringen av landets naturgas, som gjordes offentlig den 1 maj i år, som bidragit till höjda inkomster för staten. Utvecklingsminister Carlos Villegas förklarar att Bolivias BNP har ökat med 4,3% under årets första sex månader trots att förväntad ökning under 2006 endast uppgick till 4,1%. Han visar även att inflationen endast uppgår till 2,05% vilket är lågt för Bolivia.

Evo Morales firade under helgen som gick sina första sex månader som president. Detta gjordes i Morales födelseort Orinoca och närvarande var förutom regeringens ministrar även Kubas och Venezuelas ambassadörer. I samband med firandet proklamerade den bolivianska regeringen ett politiskt manifest som bär namnet ”Orinoca-manifestet” och i vilket Morales definierar sin stat. Manifestet översatt till svenska finns att läsa nedan.

Intervju med Evo Morales av America Vera-Zavala

I det här landet så har människor inte gas så att de kan laga mat trots att Bolivia producerar gas. Människorna har inget trots att de är de rättmätiga ägarna.

en av tre flickor har utsatts för sexuellt övergrepp

Enligt siffror framtagna av ett nätverk av tio organisationer som arbetar mot sexuella övergrepp i Cochabamba, har en av tre flickor under sin skolgång blivit utsatta för sexuella övergrepp. För pojkar uppgår siffran till en av sju. Nu går nätverk av organisationer, företag, volontärer, och offer för övergreppen samman och vill verka för att problemet tas upp i den konstituerande församlingen som påbörjar sitt arbete med att omarbeta grundlagen den 6 augusti.

En stor kampanj för att motverka sexuella övergrepp har inletts i Cochabamba efter att dessa nya data publicerats av nätverket mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar (Red Contra la Violencia Sexual a Niños, Niñas y Adolescentes). Enligt nätverket anmäls endast en procent av övergreppen, 40 procent av dessa anmäls av mödrar till offren och 10 procent av offren själva. Största delen av offren är mellan 13 och 16 år gamla. Som en protest mot att majoriteten av de anmälda fallen tystas ner och att utredningar sällan kommer till stånd planerar nätverket, i samband med kampanjens slut, en protestmarch som kommer att infinna sig den 9 augusti i år. Organisationer, företag och övriga samhällsmedborgare inbjuds att delta i marchen som går från huvudtorget mot domstolsbyggnaden. Kampanjen, liksom avslutande protestmarch, genomförs även i städerna Tarija, Sucre och La Paz.

Historiskt val inför omarbetningen av Bolivias grundlag

Igår, söndag 2 juli 2006, hölls valet som ska förändra Bolivia. Landet står inför den stora utmaningen att skriva om sin grundlag, något som varit den folkliga majoritetens önskan länge och en av huvudpunkterna på regeringspartiets MAS (Movimiento al Socialismo) partiprogram. För första gången i Bolivias historia fick igår befolkningen själva välja representanter till den församling som ska omarbeta konstitutionen.

Tanken bakom Asamblea Constituyente (konstituerande församlingen) är bland andra att demokratin ska stärkas i landet genom att deltagandet i den politiska processen möjliggörs för stora delar av befolkningen, främst ursprungsbefolkningen som tidigare haft svårt att göra sina röster hörda. Evo Morales är Bolivias förste president som själv tillhör ursprungsbefolkningen och under sina sex månader som statschef har han genomfört en mängd reformer som ska förbättra situationen för denna ofta marginaliserade grupp. Efter gårdagen stod det klart att Morales parti MAS vann valet till den konstituerande församlingen. Med 52,9 % av rösterna tilldelades MAS 135 av de 255 platserna i församlingen. Den största oppositionen utgörs av högerpartiet PODEMOS som med 23, 5 % av rösterna fick 60 platser.

Huvudfrågorna för regeringspartiet MAS är att verka för att alla bolivianer ska få en rättvis tillgång till hälsa och sjukvård och till en god utbildning. De vill att språken aymara, quechua och guaraní, som talas av en majoritet av befolkningen ska få ta större plats i samhället och bli obligatoriska i bl.a skolan (jämte spanskan som är det officiella språket). De förespråkar en jordreform där stora delar jord tas från sina nuvarande ägare som inte själva brukar jorden och delas ut rättvist till alla jordbrukande folk. Tanken är, enkelt beskrivet, att jorden bör ägas av den som brukar den. Vidare vill MAS försöka finna en väg att få tillbaka den landremsa mot Atlanten som Bolivia förlorade i krig mot Chile i slutet av 1800-talet.

Den konstituerande församlingen inleder sitt arbete den 6 augusti i år och får 12 månader på sig att skriva förslaget till en ny grundlag. När konstitutionen godkänt förslaget genomförs ytterligare ett val där hela folket får godkänna eller avböja förslaget till lagändring.

Mer information om valet:

“Valet som alla väntat på” av Emma Schütt, Svalorna

“Majoritet för MAS i grundlagsförsamling” av Emma Schütt, Svalorna

kattungar och människobarn

Idag har jag huvudvärk och känner mig illa berörd av gårdagen. Den började med att vår japanske kamphund Ito tog sig in i huset och åt upp min katt Alices små kattungar som bara hunnit bli 4 dagar gamla. Alice gick omkring hela dagen med ett hjärtskärande mjauande och letade efter sina små knyten under mattor och filtar, i köksskåpen och bakom duschdraperiet. Huset var ett begravningskapell, det låg en tung och ledsam hätta över alla utrymmen.

Så på eftermiddagen ringde en av de äldre barnhemsflickorna till mig och berättade att hon behövde prata. För ett par månader sedan flyttade hon ut från barnhemmet och in i ett litet rum ovanpå en restaurang på vilken hon arbetar 8 timmar om dagen för 150 kronor i månaden. Personalen på barnhemmet försökte under månader att hålla henne kvar, övertala henne om de möjligheter det innebar för henne att få bo på barnhemmet, vara en familjemedlem, få guidning ut i livet etc. Men flickan hade bestämt sig och lämnade sina styvföräldrar och syskon utan att säga hejdå. Tonåren är jobbiga, särskilt för de utan föräldrar och när jag kom till henne igårkväll klockan åtta var hon ledsen och villrådig, ville både komma tillbaka till barnhemmet och stanna på restaurangen. Hur ska en liten flicka på 15 år kunna ta ett så stort beslut själv? Vi pratade i timmar, om hennes framtid, hennes drömmar, om familjen på barnhemmet som fortfarande tycker om henne och vill att hon ska komma tillbaka. Hon kapitulerade och blev stark igen, om vartannat. Jag var tungsint i bilen hem, uppgiven efter dagens bekymmer.

Idag ser jag på Alice som fortfarande letar efter sina små och tänker på vilken viktig symbolik barnhemmets nya namn “Herdens hjärta” har. Flickan är på många sätt ett vilset lamm och det är barnhemmets uppgift att aldrig sluta söka efter henne, alltid vilja bära henne hem.

Ta en pinne å peta opp´an

I morse när jag cyklade till postkontoret körde jag nästan på en liten pojke som låg utslagen på trottoaren med ansiktet mot asfalten. Jag stannade upp och blängde på alla människor som slängde irriterande blickar på honom innan de skyndade vidare. Denna människa var så liten, högst 7 år. Jag hukade mig ner och funderade på hur jag skulle göra.

Det mest normala vore väl att ta med honom hem, ge honom frukost, låta honom tvätta av sig och sen ta med honom till föräldrar eller släktingar där han förmodligen hade ett hem. Men verkligheten för små människor i Cochabamba kan vara hård och jag vet inte vad den kan driva dem till att göra, så jag vågade inte ta honom hem till mig. Jag övervägde att ta med honom till sociala myndigheterna men jag har gjort det en gång tidigare (då med en gatflicka) och det resulterade bara i en hel dags väntan på att den modigaste socialsekreteraren skulle kunna berätta sanningen: att det inte fanns någonting de kunde göra. ”Alla barnhem är överfulla och det finns inga fosterfamiljer att kontakta. Flickan måste tillbaka på gatan."

Jag strök pojkens hår. Han vaknade och såg förnärmat på mig, reste sig vacklande och började gå därifrån, hela tiden med blicken fäst på mig. ”Hur är det med dej?” frågade jag men fick inget svar, såg pojken försvinna mellan människoben och handväskor. En tant som pressade apelsinjuice en liten bit ifrån mig kommenterade irriterat att ”Dom här ungarna borde gå i skolan och inte vara här där dom är i vägen”.

När jag styrde min cykel resten av vägen till postkontoret kom jag att tänka på en sång som min kompis brukar sjunga.

”Töck’n lit’n en som ligger i diket
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å frys ihjäl

Töck’n lit’n en som ligger i diket
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å svält ihjäl

Töck’n lit’n en som ligger i diket
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å ä te besvär”

ett stökigt farväl i min trädgård

I måndags bjöd jag in samliga barnhemsbarn, nya och gamla, hem till mig för att spendera en eftermiddag; äta glass, gunga i hängmattan, leka med katterna, se film (om nån ville). Det blev en minst sagt stökig tillställning. 17 stycken institutionaliserade barn, varav hälften bott på gatan ända fram till för ett par månader sedan, kan ibland uppföra sig mer som vilddjur än som de snälla, söta flickor de ser ut som.

Alla fruktträd klättrades upp i och rensades på frukt, vars skal och kärnor systematiskt spreds ut och trampades in i gräsmattan. Katterna blev dragna i svansen och svingade från famn till famn tills de var vimmelkantiga. Våra döttrars lekrum förvandlades till något som närmast liknade krigsdrabbade områden och förde tankarna till -hela havet stormar-. I vårt sovrum, där några flickor hade lagt sig till rätta i vår dubbelsäng för att se på video, luktade det så starkt av fotsvett att fönstrena var tvungna att stå vidöppna trots att mörkret hade fallit på och små, flygande, mindre trevliga djur fick fritt inträde under hela filmvisningen.

Jag, som hade sett framemot en avslappnad eftermiddag och kväll med småprat, kreativa lekar och tillfällen att verkligen lära känna de nya barnen bättre, sprang runt som en yr höna, sa mest nej och stopp och sluta och kände att jag ständigt var nära att mista kontrollen och tålamodet och skicka hem dem. När klockan närmade sig åtta var jag så slut att jag inte ens orkade skjutsa hem dem. Min man fick stuva in samtliga små trötta vilddjur i vår jeep och för att få tyst på protester och tandagnissel lova dem att de skulle få komma tillbaka “när de ville”.

Två flickor undrade ifall jag inte kunde adoptera dem. Några andra ville sova över. En ville stanna hela veckan. Jag själv var så slut att jag somnade i min dotters säng när jag skulle natta henne och vaknade inte förrän nästa morgon.

Nu åker jag hem till Sverige och kommer inte tillbaka till Cochabamba förrän i slutet av augusti. Jag kommer att hålla kontakt med barnen och personalen men inte blogga förrän jag är på plats igen.

På återseende.