Under de senaste månaderna har jag råkat ut för en rad otrevliga händelser som jag fortfarande försöker bearbeta och förstå. I slutet av augusti blev jag stämd av två tidigare medarbetare som menade att jag, som ansvarig för deras anställning inte betalat tillräcklig lön, inte ansvarat för sjukförsäkringsavgifter och pensionsomkostnader samt inte gett dem tillräckligt med ledig tid under deras anställning. I själva verket var dessa två medarbetare inte mina anställda, utan två personer som liksom jag ville starta upp ett hjälpprojekt i vilket hemlösa barn kunde få en ny chans i livet (idén som ledde till öppnandet av barnhemmet Casa Petirrojo, nu Corazón del pastor). Vi startade projektet tillsammans och hade inte utsett varken chef eller gruppledare, arbetade på en horisontell basis där alla fick vara med och bestämma lika mycket. Skillnaden mellan oss var att de arbetade direkt med barnen och jag arbetade mot faddrar och gåvogivare för att dra in pengar till projektet. En annan skillnad var förstås att de fick ekonomisk ersättning varje månad medan jag arbetade idéellt.
När organisationen Niños con Valor tog över ansvaret för barnhemmet fick jag själv en allt mindre roll och mina medarbetare fortsatte arbeta tillsammans med den nya organisationen. Eftersom den ekonomiska situationen blev stabilare i och med att den nya organisationen tog över “anställdes” mina tidigare medarbetare med kontrakt och heltidslön, försäkring och pension inräknat. De tackade mig för det arbete jag lagt ner för projektet och jag tackade dem och vi sågs nu mindre än förr.
Fyra månader senare kom Evo Morales ut med en ny arbetslag som stärkte positionerna för arbetarna runt om i landet och höjde anställningskraven hos arbetsgivaren. Denna lag gör det nu lättare för arbetarna att kräva sina rättigheter. I och med detta bestämde sig mina tidigare medarbetare för att sluta arbeta på barnhemmet och för att samtidigt stämma -mig- för den tid vi samarbetat. Jag fick möta dem båda två på arbetsministeriet och inför förhandlingsfunktionärer lyssna på hur de ljög rakt i ansiktet på mig. Ljög för att försöka få ersättning för en tid de “lidit”, “arbetat som slavar för mig” och “knappt haft mat för dagen”. Jag kunde inte tro mina öron. Det var för mig fullkomligt absurt hur två människor som varit mina vänner i nästan två år, så kallt kunde vända mig ryggen och systematiskt utnyttja lagen till deras fördel.
Senast i mars hade jag lett en insamling för att betala en av medarbetarnas sjukhuskostnader, när hon så olyckligt blev svårt sjuk. Insamlingen gick bra och hela kostnaden betalades. Nu satt de här inför arbetsministeriet och hävdade att de hade varit tvungna att betala allting själva, ur egen ficka och att de ville ha ersättning för varje spenderad krona.
Rättvisan i Bolivia är uppenbarligen inte samma rättvisa som i Sverige. Här i Bolivia kan beslutsfattare välja att inte bry sig om kvitton, tidigare skrivna dokument, “motståndarens” motiv och bevis för motsatsen och det finns ingen instans där du på ett riktigt sätt kan överklaga ett felaktigt beslut. Som vit är det också lätt att bli väldigt diskriminerad. På arbetsministeriet fick jag känslan av att beslutsfattarna tänkte: “Jaha, hon är vit, hon måste ha pengar, de här stackars arbetarna är dessutom mörka i hudfärgen, har sina rötter bland ursprungsbefolkningen, de måste ha rätt och kolonisatören här fel”. Så fort gick det för arbetsministeriet att skriva ett dokument där jag var tvungen att betala 10870 kronor till mina tidigare medarbetare och om inte, skulle frågan gå vidare till rättegång.
Jag kontaktade naturligtvis advokater och rådgivare som alla sa detsamma “I denna känsliga tid, med denna nya lag, med den nya vågen av självförtroende hos ursprungsbefolkningen är det mest sannolikt att du, efter fyra-fem års rättegång förlorar och inte bara måste betala de 10 000 kronorna utan även måste stå för dina rättegångskostnader och för 10% av dina motståndares rättegångskostnader.” Läget var hopplöst. Jag försökte prata med mina tidigare medarbetare, men de ville inte prata med mej, kvinnan bara grät och fick inte ur sig ett ord och mannen var stenhård.
Jag lät konflikten dra ut ungefär två månader, med tre olika möten på arbetsministeriet, många olika advokatbesök, försök att visa på kvitton där jag hjälpt till med både sjukhuskostnader och mediciner, fast jag egentligen inte hade någon skyldighet till det. Jag försökte förklara vår arbetssituation, att jag också arbetat, att det inte fanns något anställningskontrakt, varken där jag anställde dem eller där de anställde mig, utan där vi arbetat tillsammans, på samma nivå, för samma mål. Ingenting hjälpte och för att inte dras in i en långdragen, dyr rättegång, betalade jag -med medmänniskors hjälp- de 10870 kronorna.
När de tog emot betalningen tog de min hand och bad om ursäkt och förklarade att de varit tvungna att göra på detta sätt för att de inte hade något arbete, för att de inte visste hur de skulle försörja sina barn och sig själva. De bad om förlåtelse och ville att vi skulle vara vänner.
Jag försöker fortfarande förstå vikten av vad de gjorde mot mig. Hur till synes lätt det var för dem att ljuga och bedra för ekonomisk vinning. Hur det var viktigare för dem att utnyttja ett system som de såg kunde ge dem rätt än att förvalta vår vänskap. Händelsen har gett mig ett nytt perspektiv på den nya situationen i Evos land, på de fördelar som för första gången ges till ursprungsbefolkningen och på hur dessa fördelar systematiskt missbrukas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar