I måndags bjöd jag in samliga barnhemsbarn, nya och gamla, hem till mig för att spendera en eftermiddag; äta glass, gunga i hängmattan, leka med katterna, se film (om nån ville). Det blev en minst sagt stökig tillställning. 17 stycken institutionaliserade barn, varav hälften bott på gatan ända fram till för ett par månader sedan, kan ibland uppföra sig mer som vilddjur än som de snälla, söta flickor de ser ut som.
Alla fruktträd klättrades upp i och rensades på frukt, vars skal och kärnor systematiskt spreds ut och trampades in i gräsmattan. Katterna blev dragna i svansen och svingade från famn till famn tills de var vimmelkantiga. Våra döttrars lekrum förvandlades till något som närmast liknade krigsdrabbade områden och förde tankarna till -hela havet stormar-. I vårt sovrum, där några flickor hade lagt sig till rätta i vår dubbelsäng för att se på video, luktade det så starkt av fotsvett att fönstrena var tvungna att stå vidöppna trots att mörkret hade fallit på och små, flygande, mindre trevliga djur fick fritt inträde under hela filmvisningen.
Jag, som hade sett framemot en avslappnad eftermiddag och kväll med småprat, kreativa lekar och tillfällen att verkligen lära känna de nya barnen bättre, sprang runt som en yr höna, sa mest nej och stopp och sluta och kände att jag ständigt var nära att mista kontrollen och tålamodet och skicka hem dem. När klockan närmade sig åtta var jag så slut att jag inte ens orkade skjutsa hem dem. Min man fick stuva in samtliga små trötta vilddjur i vår jeep och för att få tyst på protester och tandagnissel lova dem att de skulle få komma tillbaka “när de ville”.
Två flickor undrade ifall jag inte kunde adoptera dem. Några andra ville sova över. En ville stanna hela veckan. Jag själv var så slut att jag somnade i min dotters säng när jag skulle natta henne och vaknade inte förrän nästa morgon.
Nu åker jag hem till Sverige och kommer inte tillbaka till Cochabamba förrän i slutet av augusti. Jag kommer att hålla kontakt med barnen och personalen men inte blogga förrän jag är på plats igen.
På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar