I morse när jag cyklade till postkontoret körde jag nästan på en liten pojke som låg utslagen på trottoaren med ansiktet mot asfalten. Jag stannade upp och blängde på alla människor som slängde irriterande blickar på honom innan de skyndade vidare. Denna människa var så liten, högst 7 år. Jag hukade mig ner och funderade på hur jag skulle göra.
Det mest normala vore väl att ta med honom hem, ge honom frukost, låta honom tvätta av sig och sen ta med honom till föräldrar eller släktingar där han förmodligen hade ett hem. Men verkligheten för små människor i Cochabamba kan vara hård och jag vet inte vad den kan driva dem till att göra, så jag vågade inte ta honom hem till mig. Jag övervägde att ta med honom till sociala myndigheterna men jag har gjort det en gång tidigare (då med en gatflicka) och det resulterade bara i en hel dags väntan på att den modigaste socialsekreteraren skulle kunna berätta sanningen: att det inte fanns någonting de kunde göra. ”Alla barnhem är överfulla och det finns inga fosterfamiljer att kontakta. Flickan måste tillbaka på gatan."
Jag strök pojkens hår. Han vaknade och såg förnärmat på mig, reste sig vacklande och började gå därifrån, hela tiden med blicken fäst på mig. ”Hur är det med dej?” frågade jag men fick inget svar, såg pojken försvinna mellan människoben och handväskor. En tant som pressade apelsinjuice en liten bit ifrån mig kommenterade irriterat att ”Dom här ungarna borde gå i skolan och inte vara här där dom är i vägen”.
När jag styrde min cykel resten av vägen till postkontoret kom jag att tänka på en sång som min kompis brukar sjunga.
”Töck’n lit’n en som ligger i diket
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å frys ihjäl
Töck’n lit’n en som ligger i diket
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å svält ihjäl
töck’n lit’n en som ligger där
Ta en pinne å peta opp’an så han inte ligger där å ä te besvär”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar