Jag har varit tvungen att ta en liten paus i nyhetsrapporteringen och nu när jag befinner mig i Sverige fram till och med augusti kommer denna blogg inte att uppdateras fram tills dess.
För färska nyheter av vänner och bekanta som skriver direkt från Bolivia gå gärna in på
Efter att ha förberett sig i två hela veckor; valt ut kostymer, utklädningskläder, kjolar, sjalar, frisyrer var det dags att gå catwalk nerför trappan från sovrummen som fungerat som omklädningsrum till matrummet som dagen till ära hade gjorts om till en stor modevisningslokal. Inbjudna var vänner och bekanta till både barn och personal på barnhemmet.
Laura och Maria, två av de yngsta flickorna på barnhemmet, kom tillsammans med sina nya italienska föräldrar. De två systrarna adopterades i januari av ett italienskt par och tillsammans flyttar de hela familjen till Italien i början av mars. Laura och Maria kom iklädda typiska cochabambinska dräkter bestående av blus och ”pollera”, en sammetskjol med volanger som vanligtvis når ner till knäna.
De flesta andra barnen, inspirerade av en japansk modevecka från vilken foton var uppsatta på hela barnhemmet, klädde sig till publikens förtjusning så galet de förmådde. En del med randiga strumpbyxor på armarna, andra hade endast halsdukar som tröjor.
Vackrast av dem alla var nog Gabrielle som hade klätt ut sig till geisha.
I slutet av dagen delades priser ut till var och en av deltagarna och barnen började redan innan showen var över att fråga när nästa modevisning skulle hållas.
När jag för första gången kom till Bolivia år 2001, arbetade jag som volontär på ett mycket fattigt barnhem i ett område i Cochabamba som heter Valle Hermoso. Ett av barnen som jag lärde känna där var Delia, en 10-årig flicka som kom från ett bedrövligt hem beläget uppe i bergen. Hennes mamma var en alkoholiserad morotsjuiceförsäljare och någon pappa hade hon aldrig träffat.
Delia följde med mej från Valle Hermoso och flyttade in på Herdens hjärta (tid. Casa Petirrojo), när vi öppnade våra dörrar under 2004. Hon hade då fyllt 13 år och precis påbörjat den jobbiga ”åsneåldern” (edad del burro) som man kallar tonåren här. Hon var bestämd och rebellisk och efter bara ett halvår på barnhemmet rymde hon för att söka lyckan på egen hand.
Vi spårade henne till en sliten restaurang i andra änden av staden där hon fått tillfälligt heltidsarbete för 150 kronor i månaden och ett litet förrådsrum att bo i. Försökte övertala henne att komma tillbaka och förklarade fördelarna med att inte sluta studera, med att ha en familj som brydde sig om henne och faddrar från utlandet som stöttade henne ekonomiskt, men hon menade att hon hade det bra och att de behandlade henne väl.
Vi höll kontakten. Delia hörde av sig med jämna mellanrum och kom och hälsade på ibland. I september 2007 ringde hon hem till mig och grät i telefonen. Om tre månader skulle hon bli mamma och hon var livrädd. Hon sa att det var bäst att hon lämnade barnet i en soptunna, hon skulle ändå inte orka ta hand om det.
Jag förklarade att hon fick komma tillbaka till barnhemmet om hon ville och att vi skulle hjälpa henne att ta hand om barnet, men hon nekade. Jag åkte hem till hennes mamma, dit hon för en tid sedan flyttat, och lämnade en stor spjälsäng, barnkläder, handdukar, några nallebjörnar och sa det blir inte lätt, men du måste ta ditt ansvar. I december 2007 dök hon upp på Herdens hjärta, magen var platt och i famnen hade hon –två- undernärda spädbarn. Hon hade fått tvillingar.
Delia ville fortfarande inte bo på barnhemmet så vi gav henne ett ”arbete” som hon nu och förhoppningsvis en tid framöver ska känna ansvar över. Detta arbete går ut på att hon kommer till barnhemmet fem dagar i veckan och hjälper till med det hon kan samtidigt som vi tar barnen till läkare, visar henne hur hon bäst ammar, ger barnen bröstmjölksersättning, badar dem, ser till att de har blöjor och hela, rena kläder etc. Viktigt är också att så gott som möjligt se till att den unga mamman äter och dricker ordentligt.
Nu har tvillingarna hunnit bli 2 månader gamla. Den lilla flickan väger 2,3 kilo och pojken 3. De är fortfarande mycket undernärda men ökar i vikt dagligen och Delia vinner sakta det självförtroende och den kunskap hon behöver för att kunna ta hand om dem.
Luis har flyttat. Han fyller 16 år i år och han tyckte själv att det var dags att flytta ut från barnhemmet och försöka bli mer självständig. Vi har under hösten fått kontakt med en farbror till Luis som bor i La Paz och som själv har en son precis i Luis ålder. Han och hans familj tog på sig ansvaret att ta emot Luis och låta honom bo hos dem under 2007 eller så länge det behövs tills dess Luis är redo att flytta till något eget. Luis lämnade oss några dagar efter julafton. Bilade upp till La Paz tillsammans med sin farbror och sin kusin som kom och hämtade honom. Vi hade en liten avskedsfest på barnhemmet och mest skakad var Araceli, hans lillasyster, över att hennes bror skulle flytta ifrån henne. Luis var strålande glad och lovade att komma och hälsa på ofta och att Araceli även fick komma och hälsa på honom i La Paz.
För att uppmuntra Araceli lite extra i samband med Luis flytt får hon komma hem till mig på tisdagar och torsdagar och spendera dagen här. Vi leker, lagar mat, bakar, och jag försöker lära henne läsa. Hon har ett språktest om en månad där hennes lärare kommer att bestämma huruvida hon får börja tvåan eller måste gå om ettan ett år till. Det är vanligt här att barn får gå om ett år, om de inte klarar intagningsprovet till nästa årskurs, men vi håller tummarna för att Araceli ska lära sig mer nu under skollovet och att provet ska gå bra.
Sedan Luis flyttade är barnhemmet är rent flickhem och tanken för framtiden är att det ska fortsätta vara det. För närvarande bor där 11 flickor.
Den stora folkförsamlingen bestående av 255 folkvalda representanter har som syfte att skriva om landets grundlag. Trots att arbetet har pågått sedan 6 augusti i år har församlingen ännu inte lyckats komma överens om dess interna regelverk och på grund av detta fortfarande inte kunnat gå vidare till omarbetningen/analysen av grundlagens artiklar. Partierna har fastnat i heta diskussioner huruvida beslut inom församlingen ska tas med absolut majoritet eller om det ska krävas två tredjedelar av rösterna för att ett beslut ska gå igenom.
Eftersom regeringspartiet MAS redan har absolut majoritet i folkförsamlingen och eftersom det i den nuvarande grundlagen står skrivet att grundlagsartiklar kan skrivas om endast med två tredjedelar av rösterna i en folkvald församling tycker oppositionspartierna att det är självklart att två tredjedelar av rösterna måste tillämpas. Regeringspartiet MAS däremot tycker att det ska räcka med absolut majoritet för att skriva om artiklarna och menar att det i annat fall kommer att ta för lång tid att bearbeta samtliga ariklar. De går dock med på att det slutgiltiga lagförslaget måste godkännas med två tredjedelar av rösterna i folkförsamlingen innan det förs vidare till en allmän folkomröstning om huruvida förslaget ska godkännas som ny grundlag eller inte.
Oppositionspartierna protesterar högljutt och representanter i folkförsamlingen tillhörande partiet UN (Unidad Nacional) har till och med lagt sig med liggunderlag och filtar inne i folkförsamlingens huvudlokal i Sucre och bestämt sig för att hungerstrejka tills de får sin vilja igenom. Protestmarscher genomförs i samtliga stora städer för att visa samtycke med oppositionspartierna som menar att allt annat än två tredjedelar är en odemokratisk utgång i denna tvist.
Folkförsamlingens splittring och dess oförmåga att påbörja sitt arbete sprider oro i hela landet. Bolivianer av alla samhällsklasser fruktar att om den lagstiftande folkförsamlingen inte kommer överens kan inbördeskrig bryta ut till följd av de stora meningsskillnaderna mellan olika klasser och folkgrupper.Folkförsamlingen (Asamblea constituyente) som bildades den 6 augusti 2006 med uppgiften att skriva om grundlagen, har mer än ett år sedan första mötet ännu inte kunnat enas om en enda artikel. Meningsskillnaderna mellan de olika partirepresentanterna i församlingen har lett till flera konfrontationer mellan anhängare av de olika partierna. Den 15 augusti i år beslutade regeringen att avbryta församlingens arbete på grund av säkerhetsskäl.
Den första stora konflikten mellan partirepresentanterna gällde omröstningsprincipen i församlingen (läs tidigare artikel). Konfliktens intensitet skapade ett oroligt klimat i hela landet. När sedan Cochabambas guvernör Manfred Reyes Villa höll ett tal i januari där han uppmanade till att stödja Santa Cruz självständighet och att försöka sträva efter detsamma i Cochabamba krävde en stor grupp åhörare guvernörens avgång. Enligt dessa hade han öppet talat emot regeringens enande linje, och för en ökad splittring av landet. Kravet på Reyes Villas avgång ledde till våldsamma demonstrationer i Cochabamba där anhängare av regeringspartiet MAS, kokaodlare och bönder tågade in till staden, blockerade dess huvudgator och satte eld på guvernörshuset.
Den pågående konflikten i folkförsamlingen gjorde det möjligen lättare för cochabambabor att välja sida. Anhängare av oppositionspartierna gick härefter också ut på gatorna och försvarade Reyes Villa och den demokrati han symboliserade. Sammandrabbningarna blev våldsamma och krävde tre dödsoffer och hundratals skadade.
Manfred Reyes Villa tog tillbaka det han sagt och valde, med regeringens stöd, att stanna kvar vid guvernörsposten tills nästa demokratiska omval.
Några månader efter att våldsamheterna lagt sig kom nästa utmaning för regering och folkförsamling när oppositionspartierna krävde att huvudstaden skulle byta säte från La Paz till Sucre. Detta krav ledde återigen till stora demonstrationer och sammandrabbningar mellan de två blocken i folkförsamlingen och i övriga landet. I Sucre gick universitetsstudenter till attack mot församlingsrepresentanter och journalister och flera byggnader vandaliserades.
Denna nya hotbild för församlingens deltagare gjorde att regeringen den 15 augusti i år valde att avbryta folkförsamlingens arbete till dess att stämningen i landet blivit lugnare.
För närvarande håller en särskild regeringskommitté på att försöka lösa de mest akuta meningsskillnaderna mellan landets olika grupper och folkförsamlingens arbete hoppas kunna komma igång igen den 22 oktober.
Under de senaste månaderna har jag råkat ut för en rad otrevliga händelser som jag fortfarande försöker bearbeta och förstå. I slutet av augusti blev jag stämd av två tidigare medarbetare som menade att jag, som ansvarig för deras anställning inte betalat tillräcklig lön, inte ansvarat för sjukförsäkringsavgifter och pensionsomkostnader samt inte gett dem tillräckligt med ledig tid under deras anställning. I själva verket var dessa två medarbetare inte mina anställda, utan två personer som liksom jag ville starta upp ett hjälpprojekt i vilket hemlösa barn kunde få en ny chans i livet (idén som ledde till öppnandet av barnhemmet Casa Petirrojo, nu Corazón del pastor). Vi startade projektet tillsammans och hade inte utsett varken chef eller gruppledare, arbetade på en horisontell basis där alla fick vara med och bestämma lika mycket. Skillnaden mellan oss var att de arbetade direkt med barnen och jag arbetade mot faddrar och gåvogivare för att dra in pengar till projektet. En annan skillnad var förstås att de fick ekonomisk ersättning varje månad medan jag arbetade idéellt.
När organisationen Niños con Valor tog över ansvaret för barnhemmet fick jag själv en allt mindre roll och mina medarbetare fortsatte arbeta tillsammans med den nya organisationen. Eftersom den ekonomiska situationen blev stabilare i och med att den nya organisationen tog över “anställdes” mina tidigare medarbetare med kontrakt och heltidslön, försäkring och pension inräknat. De tackade mig för det arbete jag lagt ner för projektet och jag tackade dem och vi sågs nu mindre än förr.
Fyra månader senare kom Evo Morales ut med en ny arbetslag som stärkte positionerna för arbetarna runt om i landet och höjde anställningskraven hos arbetsgivaren. Denna lag gör det nu lättare för arbetarna att kräva sina rättigheter. I och med detta bestämde sig mina tidigare medarbetare för att sluta arbeta på barnhemmet och för att samtidigt stämma -mig- för den tid vi samarbetat. Jag fick möta dem båda två på arbetsministeriet och inför förhandlingsfunktionärer lyssna på hur de ljög rakt i ansiktet på mig. Ljög för att försöka få ersättning för en tid de “lidit”, “arbetat som slavar för mig” och “knappt haft mat för dagen”. Jag kunde inte tro mina öron. Det var för mig fullkomligt absurt hur två människor som varit mina vänner i nästan två år, så kallt kunde vända mig ryggen och systematiskt utnyttja lagen till deras fördel.
Senast i mars hade jag lett en insamling för att betala en av medarbetarnas sjukhuskostnader, när hon så olyckligt blev svårt sjuk. Insamlingen gick bra och hela kostnaden betalades. Nu satt de här inför arbetsministeriet och hävdade att de hade varit tvungna att betala allting själva, ur egen ficka och att de ville ha ersättning för varje spenderad krona.
Rättvisan i Bolivia är uppenbarligen inte samma rättvisa som i Sverige. Här i Bolivia kan beslutsfattare välja att inte bry sig om kvitton, tidigare skrivna dokument, “motståndarens” motiv och bevis för motsatsen och det finns ingen instans där du på ett riktigt sätt kan överklaga ett felaktigt beslut. Som vit är det också lätt att bli väldigt diskriminerad. På arbetsministeriet fick jag känslan av att beslutsfattarna tänkte: “Jaha, hon är vit, hon måste ha pengar, de här stackars arbetarna är dessutom mörka i hudfärgen, har sina rötter bland ursprungsbefolkningen, de måste ha rätt och kolonisatören här fel”. Så fort gick det för arbetsministeriet att skriva ett dokument där jag var tvungen att betala 10870 kronor till mina tidigare medarbetare och om inte, skulle frågan gå vidare till rättegång.
Jag kontaktade naturligtvis advokater och rådgivare som alla sa detsamma “I denna känsliga tid, med denna nya lag, med den nya vågen av självförtroende hos ursprungsbefolkningen är det mest sannolikt att du, efter fyra-fem års rättegång förlorar och inte bara måste betala de 10 000 kronorna utan även måste stå för dina rättegångskostnader och för 10% av dina motståndares rättegångskostnader.” Läget var hopplöst. Jag försökte prata med mina tidigare medarbetare, men de ville inte prata med mej, kvinnan bara grät och fick inte ur sig ett ord och mannen var stenhård.
Jag lät konflikten dra ut ungefär två månader, med tre olika möten på arbetsministeriet, många olika advokatbesök, försök att visa på kvitton där jag hjälpt till med både sjukhuskostnader och mediciner, fast jag egentligen inte hade någon skyldighet till det. Jag försökte förklara vår arbetssituation, att jag också arbetat, att det inte fanns något anställningskontrakt, varken där jag anställde dem eller där de anställde mig, utan där vi arbetat tillsammans, på samma nivå, för samma mål. Ingenting hjälpte och för att inte dras in i en långdragen, dyr rättegång, betalade jag -med medmänniskors hjälp- de 10870 kronorna.
När de tog emot betalningen tog de min hand och bad om ursäkt och förklarade att de varit tvungna att göra på detta sätt för att de inte hade något arbete, för att de inte visste hur de skulle försörja sina barn och sig själva. De bad om förlåtelse och ville att vi skulle vara vänner.
Jag försöker fortfarande förstå vikten av vad de gjorde mot mig. Hur till synes lätt det var för dem att ljuga och bedra för ekonomisk vinning. Hur det var viktigare för dem att utnyttja ett system som de såg kunde ge dem rätt än att förvalta vår vänskap. Händelsen har gett mig ett nytt perspektiv på den nya situationen i Evos land, på de fördelar som för första gången ges till ursprungsbefolkningen och på hur dessa fördelar systematiskt missbrukas.
