I morse påminde jag mig
själv om varför jag valt att öppna en second hand affär i Bolivia. I början
hade jag klart för mig att projektet var av altruistisk karaktär, men allt
eftersom månaderna och åren går och vinsten ökar succesivt faller jag med jämna
mellanrum in i ett slags jagfälla. Huvudproblematiken är jag själv. Vad tjänar
jag egentligen? Hur mkt jobbar jag och till vilken nytta? Varför börjar jag
inte importera möbler från kina, säljer dem till överpriser och tar ut den lön
som jag faktiskt ”är värd”?
Jag går på gymmet i
Cochabamba. Eller rättare sagt jag kör till gymmet. Sitter i bilkö i tjugo
minuter för att sedan hoppa upp på en spinningcykel (!). Jag hade bråttom till
gymmet idag, pilates klockan åtta men ungarna ville inte äta frukost fort, så
schemat brast. Vid en stor korsning susar jag förbi en pojke i fyraårsåldern
som står mitt i bilraderna iklädd en trasig t-shirt och tunna byxor. Med
Cochabambas just nu noll-gradiga temperaturer är det svårt att undkomma ett
styng av medlidande om man råkat lägga märke till denna köldfrusna lilla kropp.
Jag fortsätter köra men
börjar scanna mitt liv och min vardag och känner plötsligt att jag inte pallar
mer. Hur har jag tappat perspektivet på saker och ting? Hur kan jag tillåta att
en liten fyraårig pojke står nästan utan kläder i nollgradiga temperaturer,
mitt i en korsning, vädjandes om hjälp av förbisusande bilar? Vad har hänt med
mig? När blev det viktigare för mig att få bra lön, gå ner i vikt, få bort
påsarna under ögonen, skaffa rakare och vitare tänder? Jag märker att jag någonstans
på vägen tappat fokus.
Jag har inte några pengar
på mig men jag tittar bak i bilen och ser min sons gosedjurshund, en stor
nyköpt filt och en kudde. Börjar dividera med mig själv. Jag kommer försent
till pilateslektionen om jag vänder nu, jag måste ta hela vändan runt plazan
och fortsätta in på en mindre väg, hela manövern kommer att ta ungefär en kvart.
Ska jag, ska jag inte? Jag tvingar mig själv att välja humant. Jag måste köra
tillbaka till pojken.
Jag ser mig om precis
innan jag svänger ut från den fyrfiliga vägen. Då smäller det kraftigt och en motorcykel, en man och en kvinna flyger över huven. Jag stiger ur bilen
som står snett över körbanan, de andra bilarna dånar av stress och ilska,
kvinnan skriker och gråter, jag kramar henne, kvinnan skriker att jag kunnat
döda dem, mannen lugnar henne, han kramar mig och vi gråter alla tre. Efter en
stund parkerar vi intill vägen och sätter oss ned. Vi är inte skadade, motorcykeln
har bara fått en skråma på framlyktan, jag bryr mig inte om att titta på min
bil. Mannen vill inte att jag betalar någonting, han tycker det är hans fel.
Jag tycker det är mitt fel. Vi pratar en stund och ursäktar oss, önskar
varandra en bra dag. Tårarna rinner fortfarande nedför kinderna när jag sätter
mig i bilen igen.
En kvart senare räcker
jag över filten, kudden och gosedjuret till den lilla pojken. Hans ansikte är
grått och sorgset. Han säger tack och jag tänker han har ingenting att tacka
för.
Jag åker på gymmet,
joggar i en halvtimme, duschar och kör till Kuriosa för att öppna för dagen.
Väl inne i affären läser jag informationsskyltarna på väggen som talar om att
Kuriosa är ett solidaritetsprojekt, att vinsten oavkortat går till
organisationer som på olika sätt jobbar solidariskt för att minska orättvisor i
samhället. Jag tänker på pojken i korsningen, på de många olika barnhem affären
stödjer, på hur tillfällig vår existens är och för ett ögonblick blir
det glasklart för mig igen vad det är jag håller på med och varför.
3 kommentarer:
Du är fin, Annika
Hej!
När jag läser din blogg får jag dåligt samvete. Människor som du påminner mig om allt gott vi har möjlighet att göra här i världen. Tack för den påminnelsen!
Du minns säkert inte mig, men vi var på samma svenskträff på Centro sueco för två år sedan. Jag ska snart tillbaka till Bolivia för jag blev tillsammans med en kille under min tid där. (Det är alltid lite pinsamt att berätta, för det känns som om det är en klyscha att bli tillsammans med någon när man går i bibelskola.)
Planen är att jag ska åka i slutet av februari och sedan börja läsa lingvistik på UMSS (om jag kommer in!). Jag besöker gärna din butik någon dag.
Som sagt, jag blir djupt inspirerad av dig och alla andra som tar sig ur sin bekvämlighetszon för att hjälpa andra.
Bendiciones
Hej!
Tack för kommentaren, jag har varit väldigt inaktiv här på sistone, men det är kul att se att någon läser och jag minns säkert dig om jag får ett ansikte på dej - svenskträffarna var lätträknade, inföll i princip bara om Klas-Gunnar kom på besök och styrde upp allt. Nu är jag ju inte kvar i Bolivia, men affären rullar på, så besök den gärna :)
Varma hälsningar
Skicka en kommentar