utan luis är barnhemmet nu ett flickhem

Luis har flyttat. Han fyller 16 år i år och han tyckte själv att det var dags att flytta ut från barnhemmet och försöka bli mer självständig. Vi har under hösten fått kontakt med en farbror till Luis som bor i La Paz och som själv har en son precis i Luis ålder. Han och hans familj tog på sig ansvaret att ta emot Luis och låta honom bo hos dem under 2007 eller så länge det behövs tills dess Luis är redo att flytta till något eget. Luis lämnade oss några dagar efter julafton. Bilade upp till La Paz tillsammans med sin farbror och sin kusin som kom och hämtade honom. Vi hade en liten avskedsfest på barnhemmet och mest skakad var Araceli, hans lillasyster, över att hennes bror skulle flytta ifrån henne. Luis var strålande glad och lovade att komma och hälsa på ofta och att Araceli även fick komma och hälsa på honom i La Paz.

För att uppmuntra Araceli lite extra i samband med Luis flytt får hon komma hem till mig på tisdagar och torsdagar och spendera dagen här. Vi leker, lagar mat, bakar, och jag försöker lära henne läsa. Hon har ett språktest om en månad där hennes lärare kommer att bestämma huruvida hon får börja tvåan eller måste gå om ettan ett år till. Det är vanligt här att barn får gå om ett år, om de inte klarar intagningsprovet till nästa årskurs, men vi håller tummarna för att Araceli ska lära sig mer nu under skollovet och att provet ska gå bra.

Sedan Luis flyttade är barnhemmet är rent flickhem och tanken för framtiden är att det ska fortsätta vara det. För närvarande bor där 11 flickor.

folkförsamlingen oenig -befolkningen fruktar inbördeskrig

Den stora folkförsamlingen bestående av 255 folkvalda representanter har som syfte att skriva om landets grundlag. Trots att arbetet har pågått sedan 6 augusti i år har församlingen ännu inte lyckats komma överens om dess interna regelverk och på grund av detta fortfarande inte kunnat gå vidare till omarbetningen/analysen av grundlagens artiklar. Partierna har fastnat i heta diskussioner huruvida beslut inom församlingen ska tas med absolut majoritet eller om det ska krävas två tredjedelar av rösterna för att ett beslut ska gå igenom.

Eftersom regeringspartiet MAS redan har absolut majoritet i folkförsamlingen och eftersom det i den nuvarande grundlagen står skrivet att grundlagsartiklar kan skrivas om endast med två tredjedelar av rösterna i en folkvald församling tycker oppositionspartierna att det är självklart att två tredjedelar av rösterna måste tillämpas. Regeringspartiet MAS däremot tycker att det ska räcka med absolut majoritet för att skriva om artiklarna och menar att det i annat fall kommer att ta för lång tid att bearbeta samtliga ariklar. De går dock med på att det slutgiltiga lagförslaget måste godkännas med två tredjedelar av rösterna i folkförsamlingen innan det förs vidare till en allmän folkomröstning om huruvida förslaget ska godkännas som ny grundlag eller inte.

Oppositionspartierna protesterar högljutt och representanter i folkförsamlingen tillhörande partiet UN (Unidad Nacional) har till och med lagt sig med liggunderlag och filtar inne i folkförsamlingens huvudlokal i Sucre och bestämt sig för att hungerstrejka tills de får sin vilja igenom. Protestmarscher genomförs i samtliga stora städer för att visa samtycke med oppositionspartierna som menar att allt annat än två tredjedelar är en odemokratisk utgång i denna tvist.

Folkförsamlingens splittring och dess oförmåga att påbörja sitt arbete sprider oro i hela landet. Bolivianer av alla samhällsklasser fruktar att om den lagstiftande folkförsamlingen inte kommer överens kan inbördeskrig bryta ut till följd av de stora meningsskillnaderna mellan olika klasser och folkgrupper.

folkförsamlingens arbete fortfarande avbrutet

Folkförsamlingen (Asamblea constituyente) som bildades den 6 augusti 2006 med uppgiften att skriva om grundlagen, har mer än ett år sedan första mötet ännu inte kunnat enas om en enda artikel. Meningsskillnaderna mellan de olika partirepresentanterna i församlingen har lett till flera konfrontationer mellan anhängare av de olika partierna. Den 15 augusti i år beslutade regeringen att avbryta församlingens arbete på grund av säkerhetsskäl.

Den första stora konflikten mellan partirepresentanterna gällde omröstningsprincipen i församlingen (läs tidigare artikel). Konfliktens intensitet skapade ett oroligt klimat i hela landet. När sedan Cochabambas guvernör Manfred Reyes Villa höll ett tal i januari där han uppmanade till att stödja Santa Cruz självständighet och att försöka sträva efter detsamma i Cochabamba krävde en stor grupp åhörare guvernörens avgång. Enligt dessa hade han öppet talat emot regeringens enande linje, och för en ökad splittring av landet. Kravet på Reyes Villas avgång ledde till våldsamma demonstrationer i Cochabamba där anhängare av regeringspartiet MAS, kokaodlare och bönder tågade in till staden, blockerade dess huvudgator och satte eld på guvernörshuset.

Den pågående konflikten i folkförsamlingen gjorde det möjligen lättare för cochabambabor att välja sida. Anhängare av oppositionspartierna gick härefter också ut på gatorna och försvarade Reyes Villa och den demokrati han symboliserade. Sammandrabbningarna blev våldsamma och krävde tre dödsoffer och hundratals skadade.

Manfred Reyes Villa tog tillbaka det han sagt och valde, med regeringens stöd, att stanna kvar vid guvernörsposten tills nästa demokratiska omval.

Några månader efter att våldsamheterna lagt sig kom nästa utmaning för regering och folkförsamling när oppositionspartierna krävde att huvudstaden skulle byta säte från La Paz till Sucre. Detta krav ledde återigen till stora demonstrationer och sammandrabbningar mellan de två blocken i folkförsamlingen och i övriga landet. I Sucre gick universitetsstudenter till attack mot församlingsrepresentanter och journalister och flera byggnader vandaliserades.

Denna nya hotbild för församlingens deltagare gjorde att regeringen den 15 augusti i år valde att avbryta folkförsamlingens arbete till dess att stämningen i landet blivit lugnare.

För närvarande håller en särskild regeringskommitté på att försöka lösa de mest akuta meningsskillnaderna mellan landets olika grupper och folkförsamlingens arbete hoppas kunna komma igång igen den 22 oktober.

nytt ansikte av fattigdomen

Under de senaste månaderna har jag råkat ut för en rad otrevliga händelser som jag fortfarande försöker bearbeta och förstå. I slutet av augusti blev jag stämd av två tidigare medarbetare som menade att jag, som ansvarig för deras anställning inte betalat tillräcklig lön, inte ansvarat för sjukförsäkringsavgifter och pensionsomkostnader samt inte gett dem tillräckligt med ledig tid under deras anställning. I själva verket var dessa två medarbetare inte mina anställda, utan två personer som liksom jag ville starta upp ett hjälpprojekt i vilket hemlösa barn kunde få en ny chans i livet (idén som ledde till öppnandet av barnhemmet Casa Petirrojo, nu Corazón del pastor). Vi startade projektet tillsammans och hade inte utsett varken chef eller gruppledare, arbetade på en horisontell basis där alla fick vara med och bestämma lika mycket. Skillnaden mellan oss var att de arbetade direkt med barnen och jag arbetade mot faddrar och gåvogivare för att dra in pengar till projektet. En annan skillnad var förstås att de fick ekonomisk ersättning varje månad medan jag arbetade idéellt.

När organisationen Niños con Valor tog över ansvaret för barnhemmet fick jag själv en allt mindre roll och mina medarbetare fortsatte arbeta tillsammans med den nya organisationen. Eftersom den ekonomiska situationen blev stabilare i och med att den nya organisationen tog över “anställdes” mina tidigare medarbetare med kontrakt och heltidslön, försäkring och pension inräknat. De tackade mig för det arbete jag lagt ner för projektet och jag tackade dem och vi sågs nu mindre än förr.

Fyra månader senare kom Evo Morales ut med en ny arbetslag som stärkte positionerna för arbetarna runt om i landet och höjde anställningskraven hos arbetsgivaren. Denna lag gör det nu lättare för arbetarna att kräva sina rättigheter. I och med detta bestämde sig mina tidigare medarbetare för att sluta arbeta på barnhemmet och för att samtidigt stämma -mig- för den tid vi samarbetat. Jag fick möta dem båda två på arbetsministeriet och inför förhandlingsfunktionärer lyssna på hur de ljög rakt i ansiktet på mig. Ljög för att försöka få ersättning för en tid de “lidit”, “arbetat som slavar för mig” och “knappt haft mat för dagen”. Jag kunde inte tro mina öron. Det var för mig fullkomligt absurt hur två människor som varit mina vänner i nästan två år, så kallt kunde vända mig ryggen och systematiskt utnyttja lagen till deras fördel.

Senast i mars hade jag lett en insamling för att betala en av medarbetarnas sjukhuskostnader, när hon så olyckligt blev svårt sjuk. Insamlingen gick bra och hela kostnaden betalades. Nu satt de här inför arbetsministeriet och hävdade att de hade varit tvungna att betala allting själva, ur egen ficka och att de ville ha ersättning för varje spenderad krona.

Rättvisan i Bolivia är uppenbarligen inte samma rättvisa som i Sverige. Här i Bolivia kan beslutsfattare välja att inte bry sig om kvitton, tidigare skrivna dokument, “motståndarens” motiv och bevis för motsatsen och det finns ingen instans där du på ett riktigt sätt kan överklaga ett felaktigt beslut. Som vit är det också lätt att bli väldigt diskriminerad. På arbetsministeriet fick jag känslan av att beslutsfattarna tänkte: “Jaha, hon är vit, hon måste ha pengar, de här stackars arbetarna är dessutom mörka i hudfärgen, har sina rötter bland ursprungsbefolkningen, de måste ha rätt och kolonisatören här fel”. Så fort gick det för arbetsministeriet att skriva ett dokument där jag var tvungen att betala 10870 kronor till mina tidigare medarbetare och om inte, skulle frågan gå vidare till rättegång.

Jag kontaktade naturligtvis advokater och rådgivare som alla sa detsamma “I denna känsliga tid, med denna nya lag, med den nya vågen av självförtroende hos ursprungsbefolkningen är det mest sannolikt att du, efter fyra-fem års rättegång förlorar och inte bara måste betala de 10 000 kronorna utan även måste stå för dina rättegångskostnader och för 10% av dina motståndares rättegångskostnader.” Läget var hopplöst. Jag försökte prata med mina tidigare medarbetare, men de ville inte prata med mej, kvinnan bara grät och fick inte ur sig ett ord och mannen var stenhård.

Jag lät konflikten dra ut ungefär två månader, med tre olika möten på arbetsministeriet, många olika advokatbesök, försök att visa på kvitton där jag hjälpt till med både sjukhuskostnader och mediciner, fast jag egentligen inte hade någon skyldighet till det. Jag försökte förklara vår arbetssituation, att jag också arbetat, att det inte fanns något anställningskontrakt, varken där jag anställde dem eller där de anställde mig, utan där vi arbetat tillsammans, på samma nivå, för samma mål. Ingenting hjälpte och för att inte dras in i en långdragen, dyr rättegång, betalade jag -med medmänniskors hjälp- de 10870 kronorna.

När de tog emot betalningen tog de min hand och bad om ursäkt och förklarade att de varit tvungna att göra på detta sätt för att de inte hade något arbete, för att de inte visste hur de skulle försörja sina barn och sig själva. De bad om förlåtelse och ville att vi skulle vara vänner.

Jag försöker fortfarande förstå vikten av vad de gjorde mot mig. Hur till synes lätt det var för dem att ljuga och bedra för ekonomisk vinning. Hur det var viktigare för dem att utnyttja ett system som de såg kunde ge dem rätt än att förvalta vår vänskap. Händelsen har gett mig ett nytt perspektiv på den nya situationen i Evos land, på de fördelar som för första gången ges till ursprungsbefolkningen och på hur dessa fördelar systematiskt missbrukas.

rodolfo flyttar

Förra veckan bestämde sig barnhemmets äldsta barn, Rodolfo, för att flytta hem till sin storebror och hjälpa till att ta hand om sina syskonbarn. Beslutet kom hastigt efter att Rodolfos syster ringt och berättat att hon flyttat till Spanien och lämnat sin barn, 6 och 9 år gamla, ensamma med Rodolfos storebror. Hon behövde Rodolfos hjälp att se efter barnen eftersom storebrorsan jobbar hela dagen. Rodolfo kände sig tvingad att ta sitt ansvar och trots att vi på barnhemmet försökte få honom att inse svårigheten att som ung pojke som fortfarande går högstadiet ta på sig föräldraansvaret för två små barn var han bestämd och hans storebror kom och hämtade honom samma dag som han berättade om det för oss.

Jag har känt Rodolfo sedan år 2001 då han först flyttade in på barnhemmet Valle Hermoso där jag arbetade förut. Jag har sett honom förändras, växa, öppna sig och succesivt få tillit till andra människor. För mig var det oerhört trist att höra honom säga hejdå till alla sina “syskon” på barnhemmet. Han grät när han tackade mig, Betty och Alfredo för all hjälp under dessa år och när han bad mig hälsa till alla i Sverige som stöttat honom ekonomiskt. Hela veckan sedan han flyttade har känts underlig, jag är orolig över hur han mår, hur det ska gå för honom och samtidigt som jag vet att det är en oundviklig händelse, den att han flyttar -han har trots allt blivit 18 år gammal- känner jag sorg över att dagen var tvungen att komma nu och inte om en månad eller om ett år.

Från barnhemmets sida är intentionen att fortsätta hjälpa Rodolfo, att utarbeta en ekonomisk plan för framtiden, att uppmuntra honom att komma och tala med barnhemspsykologen sista fredagen i varje månad och att besöka oss så ofta han vill. Gällande det svenska fadderstödet till Rodolfo hoppas jag kunna fortsätta förmedla det men inte utan uppföljning. Ska de kommande månaderna utarbeta en lösning för hur vi kan fortsätta ekonomiskt sett, kanske är detta en möjlighet för er faddrar att få en mer personlig kontakt med Rodolfo genom brevskrivning eller andra sätt. Nu när han kommer att bo själv behöver han mer än någonsin veta att det finns människor som bryr sig om honom.

Orinoca-manifestet

För första gången i Bolivias historia har ett politiskt parti inom sex månader vunnit två på varandra följande val, och detta med absolut majoritet. I detta fall handlar det dessutom om en nationell, populistisk, vänsterorienterad ursprungsrörelse. En medveten rörelse som förlitar sig på mobilisering och social debatt och inte på uppviglande löften. Röstmajoriteten tillät oss att under dessa sex månader gå framåt i konstruktionen av ett nytt statsskick och ett nytt utvecklingsprojekt som lämnar den förtryckande neoliberalismen bakom sig.

Nu står vi inför utmaningarna att materialisera förändringarna i den konstituerande folkförsamlingen, att möta de uppsatta målen i den Nationella Utvecklingsplanen, att skapa en ny social pakt mellan landets olika regioner och sociala klasser och att inlemma samtliga bolivianer i ett liv fyllt med arbete, välmående och värdighet.

På samma sätt som med naturgasen och oljan bör vi fortsätta återvinna alla våra naturresurser för att industrialisera dem till förmån för alla bolivianer och bryta beroendet till imperialistiska centrum som har fördömt oss till att endast exportera råvaror.

Bara en ekonomiskt oberoende modell och politisk självständighet kan möjliggöra social rättvisa och en dekolonisering av staten, något som sociala rörelser har kämpat för genom landets hela historia.

Från första dagen har vår regering styrt till förmån för folket och inte för transnationella företag eller andra ickestatliga organisationer, inte för internationella banker och än mindre för internationella maktcentra som de andra neoliberala regeringarna vi haft har varit vana att lyda.

Varje steg vår regering tar vill verka för att integrera en nationell majoritet i ett projekt som ska återföda fosterlandet. Vi vill nå detta mål med hjälp av total yttrandefrihet och demokrati. Varje ärlig och fosterländsk bolivian har sin plats i denna demokratiska och kulturella revolution som skriver Bolivias nya historia.

Endast några minoritetsgrupper som försöker behålla sina privilegier är emot att Bolivia förändras. Men vårt projekt bildas för alla urspungsfolk och latinamerikanska sociala rörelser, och i ett regionalt integrerat sammanhang har Bolivia för första gången en nyckelroll.

Efter endast sex månader av revolutionära förändringar kan vi påstå att det är en stolthet att kalla sig bolivian för Bolivia är respekterat. Det är upp till oss att se till att vårt land inte går bakåt.

Evo Morales Ayma

Originaltexten på spanska finns att läsa här

Evo Morales och Bolivias socialistiska regering utvärderar sitt halvår vid makten

Regeringspartiet Movimiento Al Socialismo (rörelsen för socialism) har efter sitt första halvår vid makten lyckats minska det allmänna missnöje som rått bland den bolivianska majoriteten; ursprungsbefolkningen. Under sin tid vid makten har MAS mött de krav som de sociala rörelserna under flera års tid har ställt på tidigare regeringar, nämligen att nationalisera landets naturgas och låta folket välja representanter till en konstituerande församling med syfte att omarbeta landets grundlag.

Evo Morales vann presidentvalet i december 2005 och är Bolivias förste president från ursprungsbefolkningen. Valdeltagandet var rekordhögt, av de röstberättigande personerna med aktuella ID-handlingar gick 84% och röstade. Trots att USAs regering smutskastat Morales, kallat honom knarkhandlare och terrorist och hotat med att minska biståndet till Bolivia ifall Morales kom till makten, röstade bolivianerna som de ville och Morales fick nästan 54% av rösterna. Så här ett halvår efter sitt tillträde som president råder lugn bland största delen av befolkningen och förhoppningarna om fortsatta förbättringar är stora.

Förutom att de största kraven från sociala rörelser runt om i landet har uppfyllts visar även Bolivias ekonomi tecken på stabilitet. Det är främst nationaliseringen av landets naturgas, som gjordes offentlig den 1 maj i år, som bidragit till höjda inkomster för staten. Utvecklingsminister Carlos Villegas förklarar att Bolivias BNP har ökat med 4,3% under årets första sex månader trots att förväntad ökning under 2006 endast uppgick till 4,1%. Han visar även att inflationen endast uppgår till 2,05% vilket är lågt för Bolivia.

Evo Morales firade under helgen som gick sina första sex månader som president. Detta gjordes i Morales födelseort Orinoca och närvarande var förutom regeringens ministrar även Kubas och Venezuelas ambassadörer. I samband med firandet proklamerade den bolivianska regeringen ett politiskt manifest som bär namnet ”Orinoca-manifestet” och i vilket Morales definierar sin stat. Manifestet översatt till svenska finns att läsa nedan.